Vad det är som händer? #Timeout #Metoo och flera andra upprop på hur det ser ut i verkligheten och att det är ett utbrett problem. Att det förekommer är inte bra, men äntligen pratas det om det och flera kan bli av med den skam och rädsla de känt inom sig, i tron att det är deras eget fel eller att det är så det ska vara. Har man gett sig in i leken får man leken tåla!
Flera har inom olika branscher försökt att säga till chefer och andra för dem viktiga personer, men inte blivit trodda eller ombedda att ligga lågt!
Hur har vi tänkt! Eller inte……..
Igår var det dags för idrotten att göra sitt upprop där flera aktiva vittnade om vad de fått utstå. Vi är flera kvinnliga ledare som även vi skrivit på och vittnat, men vi är inte så många för vi är inte många! Hur menar jag nu? Vi är många som blivit utsatta men inte många ledare, det är en stor skillnad mellan dessa två påståenden.
Jag har aldrig blivit utsatt för sexuella trakasserier i maktsyfte vad jag vet, men som skämt!
”Vi skojar ju bara”. Jag har aldrig skrattat för jag har inte tyckt att det är skoj, jag har ibland sagt ifrån, och det har kanske hjälpt men inte tagit bort det helt. I min ambition att bli en duktig och respekterad tränare har jag accepterat och trott att den miljön där macho och sexskämt är så det skall vara. Jag har ofta valt bort umgänge på med mina manliga kollegor, och valt ensamheten. Inget konstigt tyckte jag ända till de år då vi var två kvinnliga tränare på landslaget och förstod skillnaden. Det är viktigt att påpeka att alla manliga kollegor drar inte sexskämt och är macho, flera av dem är nära vänner och förtrogna som hjälpt mig när jag haft det jobbigt som kvinnlig ledare.
Härskartekniker har jag däremot varit utsatt för! Vid flera tillfällen och av olika personer och sammanhang. Trots att jag känner till det och vet hur jag skall känna igen det så åker jag dit och skuldbelägger mig själv och mår dåligt innan jag kommer på mig själv och kan göra något åt saken.
Förra veckan var det en nätverksträff arrangerad av RF. Ett nätverk för kvinnliga landslagsledare och vi ifrågasatte själva om det verkligen var nödvändigt att ha ett separat nätverk för bara kvinnor inom idrotten. Vi kom fram till att ja tyvärr så är det så i dagsläget. Ett nätverk där vi kan få ta plats på våra villkor och diskutera saker som vi upplever som ledare. De uppleversena och tolkningarna är inte alltid samma som våra manliga kollegors.
Under ett av passen höll jag en föreläsning och diskussionsgrupp kring HÄRSKARTEKNIKER.
Ett ord flera känner till och de flesta inte tror att de upplevt. De kvinnliga ledarna fick i grupper om 6 personer diskutera 5 olika HÄRSKARTEKNIKER med egna upplevelser, och de gick därifrån lätt omskakade inför det faktum att det finns överallt runt omkring sig och att de är utsatta, och ibland kanske tom utsätter andra omedvetet bla genom det samtyckande som vi ger när vi inte protesterar. Det är viktigt att förstå att HÄRSKARTEKNIK inte bara är män mot kvinnor utan även riktas män mot män – kvinnor mot män och kvinnor mot kvinnor! Att på samma sätt som det kvinnliga nätverket gjorde på vår träff kan fler bli medvetna och upptäcka det och säga STOPP!
Det konstiga är att vi undrar varför kvinnor inte vill vara med som ledare! Till en början kan de som sitter i styrelser för föreningar, distrikt och förbund ställa frågan hur de kan göra för att kvinnorna skall vilja vara med och kontakta dem och fråga varför de valt att inte vara med!